Jennifer

kvällen spenderades hos mormor och morfar, där min moster var på besök, eller det är hon inte men jag kallar henne det. hon har precis besegrat bröstcancer och så fort jag såg glöden i hennes ögon så kände jag det där i magen igen.

under tiden hon var sjuk så var hon som en helt annan person, hon skrattade aldrig och hon pratade knappt. hennes livsglädje var helt borta. det var så jävla jobbigt att se och höra att vår älskade Eva hade försvunnit.

Hon har under hela min uppväxt påmmint mig om att jag klarar och kan göra vad fan jag vill och idag, när jag såg hennes glädje igen, att hon hade fått tillbaka sitt liv och sin längtan efter att få leva så kom jag på mig själv.

dem gångerna jag har känt, fan vad jag vill tillbaka till Barca, fan vad jag vill UT I VÄRLDEN igen. så har alla i min närhet suckat och spräckt min lilla bubbla där jag flugit uppe i det blå och tagit mig ner på jorden igen och förklarat att det vi hade i barca kanske borde stanna där. att det är dags att gå vidare.

Nej, ni har fel, ni vet inte hur det känns att komma hem till det här GRÅA landet.

ska det verkligen krävas en döende människa för att få man ska få tillbaka sin livslust?

jag bara undar...

närsomhelstsåsnartsommöjligt