Jennifer

kom hem från jobbet, lika arg och förtvivlad som alltid nu förtiden. satte mig ner på golvet och strirrade med tom, död blick rakt fram.
och efter att mamma frågat hur allt var och varför jag såg så bekymrad ut så brast det.
jag kollapsade som aldrig förut och allt jag samlat på mig de senaste månaderna vällde ut, all denna avsky.

jag förklarade för dem att jag inte trivs på jobbet, att jag hatar det så mycket att jag inte längre kan koncentrera mig på något annat än min ångest, och de dagarna jag försöker slippa ångestjäveln så gör jag så mycket att jag i slutet av dagen är helt utmattad.

jag förklarade också att jag inte trivs i stockholm och att jag måste härifrån, att det inte var deras fel..inte den här gången.och att jag mest av allt bara skulle vilja vara lycklig, här, där. nu på en gång.

efter mycket prat om att jag ska säga upp mig så kom dom på, så som jag också alltid gör när jag vaknar upp att jag inte bara kan säga upp mig bara sådär.
men det kan jag. dem ska få se. snart så.

Får jag inget annat jobb så åker jag härifrån. jag vet inte vart men jag och stockholm passar inte just nu.

Vissa dagar är bra, riktigt jävla bra faktiskt. men jag önskar att jag träffade någon som tog mig härifrån. tog mig från denna verklighet igen.

Var finns du?